Jag ska ju må bra nu när jag ska måla ändå händer det saker som får mig att gråta. Det känns som jag alltid hamnar på ruta 1. Tänker på att det kan bli något positivt men kommer på mig själv att nää det är ingen idé hur man än vrider o vänder på det. Måste tänka på mig själv o ingen annan, kanske inte ens Bananis i det här fallet. Hon är en stark liten donna men inte jag, det är jag som ännu en gång blir lidande o ledsen. Så det gör ont men det måste gå längre tid en 1
½ månad, kanske tom ett ½ år. Jag måste gå vidare, men det är inte så himla enkelt, men det blir definitivt inte enklare om du är kvar. Som vän eller något annat... Det gör ont eller det kommer göra ont vare sig du vill eller inte. Jag måste gå vidare utan dig.... förlåt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Älskade lilla Mia.... Du ska gå vidare och du kommer komma starkare ur det när du är framme!! Men det tar tid!! Puss älskar dig!!
Klart man oroar sig för dem som man tycker om! KOnstigt vore det väl annars? Det är inte det att man alltid måste vara glad, ingen liv ser ut så. Livet har sina upp och ned gångar. Snart blir det uppåt, uppåt för dig min lilla gumma! Jätte kram så länge från, MarathonDonnan!
Skicka en kommentar